,- Ilskan.
Att vara arg och känna ilska är något naturligt.
Jag tror det är viktigt att få vara arg. Jag tror det är viktigt att få känna total och ordentlig innerlig ilska.
Så länge jag också tillåter mig och kan vara riktigt ledsen. Ilskan får inte heller ta över, då blir den ohälsosam.
Att vara arg på någon som inte lever längre tänker nog många nu, hur kan hon vara det?
Och jo. Jag kan vara det, jag får vara det och jag är det! Vissa dagar mer, vissa dagar mindre, vissa dagar inte alls.
När ilskan är som värst så ser jag svart vad än jag stöter på, vem än jag stöter på.
Jag har grundfrågor i min ilska, frågor jag vet aldrig blir besvarade. Dessa grundfrågor är det som utgör min ilska och då de aldrig kommer att bli besvarade vet jag även att min ilska aldrig kommer att försvinna.
Jag vet den kommer att lätta och dra sig tillbaka, jag vet att jag kommer lära mig hantera den, jag vet att jag kommer lära mig att leva med den. Men just nu är den, ilskan, påtaglig och anträffbar nästan varje dag.
Att känna total ilska jämsides med den totala sorgen är speciellt, det är ovant och kombinationen blir förvirrande. Det är svårt att hantera och det blir lätt väldigt fel när känslorna ska ut i vardagen.
Jag har varit arg på Anders. Jag är arg på han. Jag kommer vara arg på han.
Men
Jag kommer aldrig låta ilskan ta över sorgen. Jag kommer aldrig låta ilskan ta över saknaden. Jag kommer aldrig låta ilskan ta över de minnen han gett mig. Jag kommer aldrig låta ilskan ta över den kärleken jag känner för min bror.
Men, jag kommer att känna den och det hoppas jag att alla som behöver tillåter sig själv att göra.
Jag saknar dig.