Idag var den där dagen då allt blev verklighet. Varenda känsla i kroppen exploderar och anfaller en inifrån. Idag var begravningen för en av mina förebilder, en ståltant som betytt mycket genom åren. En människa som alla borde fått chansen att uppleva, en människa som gjorde allt för alla och aldrig skulle krävt en smula tillbaka. En människa jag kunde bli vansinnig på, men aldrig på riktigt, en människa som funnits där, inte bara för mig utan för hela min familj och släkt, funnits där som en 'hönsmamma' för oss alla, har vi behövt en vän, en mormor, en mamma, en gammelfaster, till och med en morfar, då har hon funnits där, och gjort allt som varit i hennes makt för att vi ska få det. Inga-Britt kommer att fattas mig, oss, men vi kommer aldrig att glömma hon. Jag kommer aldrig att glömma hon, jag kommer att förevigt sakna hon, sorgen kommer aldrig att lätta, saknaden kommer aldrig försvinna, men jag kommer lära mig hantera den, i sinom tid. Ta hand om henne nu Ernst, du har hämtat hem hon nu att få ro, att få vila, att stillsamt få vaka över oss. Vila i frid<3