Fordonsflickan

För ett år sedan vaknade jag hemma i byn, såg Anders sista status på Facebook. Kvällen innan såg jag statusen han gjort före den. Jag funderade på de orden mycket. Anders barn var också i byn, vi skulle skjutsa hem dem den 6 januari, då måndag. Han kunde inte hämta dem på söndag. 

Eller hade han redan bestämt sig och det var anledningen? 

Måndag morgon gick, det blev lunch tid och vi bestämde oss för att börja åka. Barnen hade inte bråttom och inte vi heller, vi bestämde oss för att stanna och dricka kaffet och sedan åka. 

Vi åkte. 

När vi svängde ner på deras gata såg jag polisbilen, den stod parkerad så konstigt vid deras infart. I min värld konstigt, ja jätte konstigt tyckte jag verkligen att den stod parkerad. Jag fick en stor isklump i magen, och tankarna började snurra. Vad har hänt, vem har det hänt nånting, vad, vem, vad, vem....

Vi körde in på gården och parkerade.

Barnen rusade in och jag och Henrik skyndade efter. 

Den känsla som kom inom mig när jag klev innanför dörren går inte att beskriva och då visste jag fortfarande egentligen ingenting. Jag såg poliserna och sedan fick jag höra orden, de ord som jag trodde skulle döda mig där och då. De ord som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle behöva uppleva. Det är här det svartnar för ögonen, men jag skrek tydligen rakt ut, sedan rusade jag ut och rasade ihop på bron. Jag minns inte de sekunderna, eller om det handlade om minuter, jag vet inte. Henrik hade kommit efter mig, och så även poliserna. Jag skrek och grät, och fattade ingenting. Jag fattade verkligen ingenting, för hur och varför, och varför och varför och varför.. 

På något sätt fick jag orden i munnen och pratade med polisen, kunde förklara vem jag var, varför jag var där osv. De undrade vad vi skulle göra sen, och jag svarade med det vi skulle göra, att vi skulle till min andra bror och hälsa på och sedan till en av mina systrar och äta och sedan hem till Piteå. 

Egentligen. 

De frågade om dom skulle stoppa poliserna som var på väg till mina föräldrar, jag svarade aldrig. Aldrig tänkte jag vara den som berättade,  aldrig. Aldrig. Aldrig. 

Vi åkte därifrån, poliserna tyckte Henrik skulle ha kört. Nej svarade jag, jag kör. 

Sedan sa jag till Henrik att vi måste ringa min syster och hennes karl och be dom komma till min andra bror, jag bad han ringa. Jag skulle aldrig ha klarat det. Korta, konkreta ord. 

Min syster och hennes sambo hade börjat med maten men fick stanna av kokningen. De kom till min andra bror. 

Vi kom dit samtidigt. 

Det svartnade återigen för ögonen. Gråtandes och panikslagen ute på gården med armarna tätt omkring min bror och syster försökte jag haspla ur mig vad som hänt vår bror. Orden blandades med gråten, paniken och andningen och det var utan tvekan det värsta ord jag behövt säga. 

Jag sade sedan att vi måste åka hem, hem till mamma och pappa och vår syster med sambo, dit polisen var på väg. 

Vi åkte. 

Fortfarande så körde jag. Det fanns två samtal jag var tvungen att göra på vägen, Henrik hjälpte mig med telefonen så jag kunde ringa. 

Det första gick till Anette, jag vet jag bad hon sitta ner sen minns jag inte vad jag sa men med några ord fick jag ur mig vad som hänt förklarade att vi var påväg tillbaka till byn. 

Det andra samtalet gick till kvinnan jag skulle jobbat med dagen efter, snabbt sa jag vad som hänt att jag kommer inte på jobbet den veckan. Hon blev chockad det hörde jag på hennes röst, hon beklagade det fruktansvärda och bad mig återkomma då jag orkade. 

Sedan fortsatte vägen hemåt, den var lång, det var jobbigt och emellanåt gick det väldigt fort. 

När vi närmade oss byn passerade vi min kusin och min mosters man vid vägkanten de var ute och jagade men jag kunde inte stanna.  De hade börjat förstå och ana att det var något riktigt galet som hänt och när sedan min syster passerade så stannade de och berättade. 

Då vi kom i kurvan innan huset såg vi polisernas bil. 

Jag svängde hastigt in på gården och parkerade. 

Då jag kommit ur bilen rusade jag in, slängde mig med armarna runt om dom i min familj en efter en. 

De hade precis fått veta, men inte mycket. De visste inga detaljer, de visste inte det jag visste och jag var den som blev tvungen att berätta. För jag kunde inte sitta där och inte säga något, likväl som jag verkligen inte ville säga något. Jag önskade att polisen skulle berättat, men det blev jag. 

Följande timmar gick i svärta, gråt och en obehindrad extrem sorg. Den sjätte januari 2014 var den värsta dagen i mitt liv, den svartaste dagen och den sorgligaste. 

Jag orkade aldrig höra av mig enskilt till alla, sent på kvällen blev en Facebook status meddelandet ut till alla. 

Orden blev bland annat att min bror valt att lämna oss. 

Det kändes som ett skämt, ett sjukt aprilskämt att behöva skriva de orden. Men det var verkligt, det blev den verklighet jag skulle leva i. 

Att världen aldrig skulle bli den samma mer. 

Det är nu exakt 365 dagar, 1 år sedan den svarta 6 januari 2014. 

I ett år har jag levt med sorgen, smärtan, paniken och saknaden. Det har varit hemskt och jobbigt, endast tack vare min familj, mina vänner och mitt jobb har jag ändå på något sjukt sätt klarat mig. Vissa dagar och nätter sämre, vissa dagar och nätter bättre.