Fordonsflickan

Känslan av att plötsligt inte kunna resa sig ur soffan. Känslan av att hur än jag vrider och vänder mig så tar jag mig ingenstans. Känslan av att benet gör ont, så rejält ont att det går inte att använda. Känslan av att bli upplyft ur soffan för att jag tar mig inte upp själv. 

När upptäckten görs att benet är blått och fruktansvärt svullet och uppmaningen kommer att ringa 112, Ambulansen, Akuten. Jag gjorde inte ens det samtalet själv. 

Att åka iväg på bår med ambulansen och lämna sin två veckor gamla dotter, i famnen på sin pappa, i hallen. 

Obeskrivligt. Overkligt. Obehagligt. 

Lättnaden av att med facit i hand, tre veckor senare veta att nu har allt gått bra. Så bra det bara kunnat gå under omständigheterna både för henne och för mig. Känslan av att veta att nu är det 'över'. Återbesök och medicinering kvarstår men nu får jag vara hemma.

Kan bara överösa min livskamrat med all kärlek och all uppskattning som finns i världen. 💕